Här samlar vi röster om Britt G. Hallqvist från artiklar, föredrag,  böcker, osv. Välkommen att utöka förrådet!

Martin Hallqvist: Föredrag hållet vid Britt G. Hallqvist-sällskapets sjösättning i Stadsbibliotekets atrium i Lund 14/2 2013,  BGH:s 99:de födelsedag och Alla hjärtans dag:

“BRITT G. – INTE BARA EN MOR”

Ibland har man känslan av att ödet har sinne för timing. Den 5 februari dog Egil Hovland, 88 år, norrmannen, kompositören, kyrkomusikern, körledaren, organisten med mera. Han samarbetade med Britt G. Hallqvist i många år – tillsammans skapade de flera av våra finaste moderna psalmer. Han tonsatte först ”Måne och sol”, sedan träffades de och fortsatte detta genuina, kristna, konstnärliga och nordiska samarbete. Egil kom både till Stens begravning 1978 och till Britts 1997. I morgon borde vi vara i Fredrikstad, i Glemmens kirke, där han ledde musiken i så många år, och där jordfästningen förrättas i morgon. Men nu är vi här, och vi minns Egil, liksom vi minns Britt. Det är för hennes skull vi bildat detta sällskap, och sjösätter det på hennes nittionionde födelsedag.

(Stilbrott.  Här sjunger föredragshållaren – lika tondöv som modern)

Vi har tyat voss hid, för att äda en bid”…..och ”sicka sexor det fanns uppe hos Åke Hans”. Små fragment ur Skånska Nationernas ”Madavisa”, en av vår psalmdiktande moders favoritvisor, högt på hennes önskelista när det var fest.

Men det var längesen. Här bjuds blott på andlig spis, på sin höjd, och kanske ett och annat geléhjärta, dagen till ära. Och Åke Hans, som fanns här runt hörnet, har för längesen försvunnit runt nästa hörn, om man säger så.

Och borta är vår mor, sen sexton år. Det betyder att vi fått henne på distans, och ändå känns hon så nära. Nu ska dessutom ett särskilt sällskap minnas henne! Dess medlemmar får å andra sidan heller inte glömmas bort! Med dem ska vi ha kul, i Britt G:s anda. I en av sina flickböcker, ”Den okända kamraten” skriver hon om ”ett hemligt sällskap” hon bildat med sin kompis i Bergslagen, en sommar. Nu har hon fått ett eget öppet sällskap, öppet för dem som vill bli med.  ”Blott i det öppna, har du en möjlighet”, som det heter i Britt G:s psalm. Vi som satt igång det här är glada att ni är så många som tyat er hit idag! Ännu gladare skulle vår moder vara!

Vem var hon då, Britt Gerda Nyman, som levde i Lund i två etapper, som skolflicka och student från 1926 till 40, och som Britt G. Hallqvist, författare och översättare från 58 till sin död 1997. Under den senare perioden lämnade hennes och Stens fyra barn radhusboet på Tellusgatan, efter hand. 1978 dog Sten och Britt flyttade till St Annegatan 4. Hon fortsatte oförtrutet arbeta. Det är verkligen bra att vi snart får en ordentlig bibliografi med över tusen titlar. Olle Serin är mannen bakom det synnerligen gedigna arbetet!

Britts släktbakgrund var brokig. Farfar var skutskeppare från Österbotten i Finland, som med en last av lin förliste utanför Väderöarna i Bohuslän, togs om hand av en redig tös som arbetade på hotellet i Fjällbacka; de gifte sig. Vilhelm, så hette den son de fick, befanns ha läshuvud och blev småningom fil. lic. i både franska och engelska, och lektor i Visby.

Mamma Dagny, vår mormor, var dotter till en framstående professor i medicin i Uppsala, Salomon Eberhard Henschen, som genom att studera offer i första världskriget upptäckte syncentrum i hjärnan. Skarp i hjärnan var han själv, och kontroversiell. Han kunde reta kolleger, vilket kanske till sist gjorde att han blev utan Nobel-priset. Kanske fann han tröst i att sjunga med i psalmerna i kyrkan, med hög och kraftfull stämma, så ateist han var. Somliga i släkten tycks ha fått det här med hjärnan på hjärnan, som Salomons barnbarn David Ingvar och dennes son Martin.

Mormor berättade för mig en gång om hur pappan föste fram henne till studentexamen som sextonåring, för att han skulle kunna ta med henne på den första Nobelfesten, 1901, då Röntgen fick priset. Hon var fortfarande bitter över detta. Hon hade varit så mycket yngre och omognare än klasskamraterna.

Först bodde Vilhelm och Dagny i Umeå, där Britt föddes 1914, några månader innan världskriget bröt ut. 1917 flyttade de till Visby, bosatte sig i en villa vid havet, nära Nordergravar och Galgberget. Här bodde de tillsammans tills de skildes 1926. Min syster Ingelöf läste just en dikt som skildrar barndomslandet. Mammas minnen från barndomsåren är pregnanta. Historierna var ofta burleska, ibland vemodiga men aldrig sentimentala. Vi i familjen hörde dem ofta berättas. På så vis har vi också kommit ihåg dem!

Ett exempel: Ett bud cyklar genom Visby, balanserar en bakplåt med nybakta bullar. En buse knycker en bulle, springpojken protesterar, busen svarar: ”Ingen djävul har räknat dem bullarne!”

I Visby fick Britt två bröder utöver de tre som var med från Umeå. Efter skilsmässan flyttade Dagny med Britt och de två yngsta pojkarna till Lund 1926, Arne som blev poet och Eberhard, sedermera professor i psykiatri i Lund.

Här bodde de på Magnus Stenbocksgatan. Dagny var nu översättare av facklitteratur, Britt gick på Lindebergska flickskolan, och kom snabbt in i ett glatt kamratgäng. Hennes väninnor har berättat att det hemma hos Britt var något av litterär salong. Där fick de träffa sina skrivande idoler. Inramat hemma på väggen hänger nu manuskriptet med sina överstrykningar till Gullbergs dikt ”Gå ofta för dig själv och lär dig tiga”. Den dikten skrevs under en picknick med blyerts på ett smörgåspapper! Och i bokhyllan står ”De besegrade” med dedikationen  ” Till Britt Nyman från Tristan, farbror i reserven”. Sigfrid Lindström, alltså.

Britt tog studenten, läste filosofi, nordiska språk, litteraturhistoria och tyska. Var aktiv i kårlivet, skrev vers och kåserier i Lundagård.  I redaktionen var hon den första kvinnan. På fest i kåren höll hon tal till mannen. Jag vet inte om hon då tänkte på någon särskild mansperson…

I alla fall blev hon förälskad i teologen och humanisten Sten Hallqvist, och gifte sig med honom, i Paris. Sen kom kriget, sen kom jag, sen kom mina tre systrar. Då hade familjen flyttat till Västergötland, där pappa var präst, först på landet, sen i en småstad, Alingsås. Mamma tog vikariat emellanåt som lärare. Hon var prästfru, men ingalunda på heltid.

Somliga lundabor kunde inte glömma hennes talanger som skribent. Hon läste ett tal på vers vid professor Sigurd Agrells begravning.  I gengäld var det dennes sonson Wilhelm Agrell som vid mammas begravning lade ner en krans från Författarförbundet!  Annie Löfstedt, maka till professorn i latin, Einar Löfstedt, och mor till poeten Ingrid Arvidsson, var redaktör för Min Skattkammare. Hon kom ihåg Britts begravningstal och bad Britt översätta barnvers. Så började det. En annan lundaprofessor Ragnar Josephson, blev chef för Dramaten, mindes också Britt, och bad henne översätta Christopher Fry´s ”The lady is not for burning”, på svenska  ”Damen bör inte brännas”.

Britt var oförbrännerlig.  Det rullade bara på. T.S. Eliots ”De knepiga katternas bok” 1949, den första egna versboken ”Rappens på Blåsopp” året därpå, belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris. Vi fick besök av reportageteam, familjen fotograferades med mamma läsande eget. Vi flyttade till ett nytt hus i ett egnahemsområde i Alingsås. Huset fick heta Stäket, en lundareminiscens, pappas arbetsrum  blev ”Röda rummet” och gästtoaletten ”Blå tornet”. Lite litterärt alltså.

Apropå Strindberg. I Tjänstekvinnans son kan man läsa att i hans aftonbön bar ängeln som gick runt deras hus två förgyllda ljus. Den som gick runt vårt hade minsann sex förgyllda.

Uppfostran var som sig bör eller borde, kristen. Man gick i söndagsskola, vi fyra barn belönades med en delad sockerdricka till söndagmiddagen. Pappa var för kvinnliga präster, och blev omsider trött på motståndet och det i hans tycke alltför högkyrkliga. Mamma blev trött på rollen som prästfru, pappa började undervisa, fick småningom tjänst vid läroverket i Alingsås: ”Och nu är jag adjunkt, men tvi skam vad det är tungt, en ska rätta allt vad ungarna har skrevet”. Så skaldade mamma vid någon födelsedag. Melodin var ”De skånska nationernas madavisa”.

Kontakterna med gamla vänner i Lund behöll föräldrarna rätt väl. Någon gång fick vi celebert besök, som när Ivar Harrie, på väg till någon teaterföreställning i Göteborg, kom på oväntat besök. Han hade i några år varit gift i Lund med mormor, som var femton år äldre än han. Harrie skrev i gästboken ”Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå..” Gullbergs fortsatta ord om hur mänskliga möten borde vara, fick vi själva fylla i. Ett annat sådant möte ägde rum i Sunne, när min syster Gerda och jag fick följa med föräldrarna på bilresa genom Sverige. På Gästis träffade vi Frans G. Bengtsson, en annan bekant från Lund. Han gav Gerda 1:25. ”Här får du för att du är vacker”, sa han. Själv fick jag inget.

En annan författare med lundabakgrund som kom till Alingsås var John Karlzén Han var där för att tala för Fredrika Bremer-förbundet. Han fick sova i mitt rum. Som tack skickade han mig ”En stridsflygares minnen”, som han översatt från franska. Sen dess är Karlzén en av mina absoluta favoriter.

Någon gång sa mamma att smycken och andra ägodelar kan tas ifrån dig, men aldrig minnen från resor. Hon tillhörde ju den generation som inte kom utomlands under andra världskriget.  Och så hade hon ju småbarn också, så varför skulle hon ut och…Men småningom reste hon desto mer. Hon använde  sin reseskrivmaskin, eller skrev för hand, helt enkelt. För vid sidan av turistandet så arbetade hon förstås, det blev i flera europeiska länder, Tyskland, England, Italien, Finland, Norge, Danmark – på Fanö bodde hon två år i Dikterhjemmet, som donerats för författarvistelser av en tidigare dansk kulturminister.

Gärna bodde hon vid havet – hennes farfar hade ju kommit från Finland över havet. Hennes barndom i Visby hade i mycket präglats av närheten till havet. Hon citerade gärna sin finlandssvenske frände, poeten Jakob Tegengren, som när han från Högklint på Gotland blickade ut över Östersjön utbrast: ”Nu stiger saven i den gamla furan”.

”Så länge skutan kan gå” var en av hennes favoriter på gamla dar. Och sin sista sommar njöt hon av att sitta nere vid Mossbystrand vid vårt sommarställe och -även hon- blicka ut över Östersjön.

En gång gjorde hon en båtresa med två väninnor på Adriatiska havet. De charmades alla tre av en pensionerad brittisk kommendörkapten. Han berättade att han hade en kackerlacka i sin hytt ”I call him Charlie”. Charlie blev förevigad i en dikt i ”Vers på resa”. För att föreviga behöver man ingen kamera.

När det gäller att göra stunden till evighet, sa Goethe, måste man skriva ”Gelegenheitsgedichte”. Han menade också att världen är så stor och rik och livet så mångfaldigt att det aldrig kommer att saknas uppslag till dikter.

Ett annat exempel på tillfällighetsdikt finns i diktsamlingen ”Förenklat” från 1955. Mamma råkade se en dödsruna över en man som i sin ungdom arbetat som sjukgymnast i Charkov eller Charkiv som det heter numera sen Ukraina blev självständigt.  När han ville berätta om sina upplevelser, hemma i Norrköping, många år senare, var det ingen som ville lyssna till honom, fantiserade Britt.

Hon hade själv inga problem med att dra uppmärksamheten till sig när hon kom in i ett rum, eller rättare, gjorde entré, lång och ståtlig. En gång hemma hos oss i Helsingfors sa hon barskt till Jörn Donner:  ”Hör du Jörn, med ålderns rätt får jag be dig hålla tyst en stund!” Det gjorde han, och så fann de varandra!

Britt värnade om de små – som hon gillade skarpt- och om deras rätt att bli sedda, till exempel den lilla masken i ”Festen i Hulabo”, som av misstag kommit med på festen, och inte hittade dörren ut, men som till sist blir hjälpt av värden, bonden Jöns. ”Och masken sa med solig min, din fest var fin”, slutar boken.

Hon beskriver små till synes obetydliga situationer, odramatiska, men nog så avgörande för den som drabbas av något svårt. Nog kan det ibland också bli dråpligt och kul, men sällan så där hellsingskt halsbrytande.

Hon blev prisad av Lennart Hellsing i en tidig recension, men sedan var nog förhållandet dem emellan rätt svalt. När det gäller Astrid Lindgren erbjöd mamma först Rappens åt Rabéns, men Astrid Lindgren sa nej. Jag var själv med på det mötet, i tioårsåldern. De båda damerna satt mittemot varandra på var sin pinnstol och dividerade. Jag minns att Astrid såg sträng ut. Långt senare träffade jag Astrid Lindgren som med den världsberömdas generositet uttryckte sin beundran för en kollega, som inte var lika världsberömd.

Varmare var förhållandet till Tove Jansson. De har även samarbetat.

Av hennes favoritförfattare ska framför allt Karlfeldt nämnas. ”Giv mig ett bröst att luta mot” läste begravningsentreprenören Axelsson vid pappas bår.

Utländska favoriter, dem hon översatte, Goethe förstås, och Shakespeare. Dante, Stevenson, Robert Frost…ja och så Klaus Groth. Han levde på 1800-talet och skrev på plattyska. Här en översättning hon gjorde och gärna läste upp, även i radio till exempel, men också en gång för översättarkolleger i Östra Grevie. Det handlar om två gamla bröder som ser tillbaka:

Ack att vi vore små Jehann!
Så stor var världen då.
Vid grannens brunn – du minns Jehann?
På stenen satt vi två.
I skyn gled månen stilla fram,
hur hög var himmelen,
vi undrade, och grannens brunn,
hur djup var månne den?

Med att översätta Faust höll hon på i tio år, fast hon stack emellan med lättare arbete när hon kört fast, eller ville göra annat. Det var i sanning ett stort arbete, särskilt Faust II. Jag tror det var Suzanne vår yngsta syster som myntade uttrycket ”tyst, mamma faustar”.

Kanske var Faust för stor för den svenska kultureliten. Pappa som uppmuntrat henne att åta sig detta arbete, var ledsen över att recensionerna var så få, utom i Sydsvenskan, det lysande undantaget, där docent Gösta Löwendahl skrev uppskattande. Pappa ringde till och med till Olof Lagercrantz på DN efter nästan ett år. Så småningom kom det en enspaltare, om jag minns rätt. Mamma, som också var rätt ledsen, blev inte mycket gladare av den.

Ibland shake-spirade hon också, om man säger så, och det blev ett dussin pjäser. Unikt med henne och konkurrenten Göran O. Eriksson var att de båda översatte dramer på beställning, helst av de allra främsta regissörerna som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman.  Sjöberg skrev under arbetets gång detaljerade brev med anvisningar och egna kommentarer. Bergman regisserade översättaren. Också sina gäster. Han hade en jättestor öppen spis där Harry Schein brukade få sitta när han rökte. Så också Britt. Och emellanåt sa den store demonregissören: ”Nu kan du gå och kissa”.

Vad ville hon då med sitt skrivande, utöver att ha roligt och tjäna pengar? I botten fanns förstås hennes kristna engagemang. Hon månade som sagt om de svaga och utsatta i samhället. Hon skrev också läroböcker för barn med lässvårigheter, tillsammans med pedagoger som var experter på området.

Engagemanget kom så småningom att ta sig konkret  uttryck i Britt G. Hallqvists stiftelse som stöder integrerade läger för ungdomar i Skåne med och utan funktionshinder. Stiftelsen finansieras genom avkastningen från hennes psalmer och böner.

På åttiotalet fattade hon intresse för miljöfrågor, och skrev texten till operan ”Sagoprofessorn” med musik av Björn Isfeldt.

Britt G. Hallqvists internationella intressen fick henne också att bli medlem i Amnesty International, vars verksamhet hon understödde.

Någon föreningsmänniska var hon inte, hade helt enkelt inte tid för sådant. Vill minnas att hon var med i Fredrika Bremer-Förbundet för länge sedan. På den tiden talade man inte om feminism, som idag, men hon var naturligtvis, kanske något hon ärvt från sin mor, ändå feminist i praktiken. Hon tyckte illa om att bli kallad ”författarinna”. Nej, författare var hon.

En natt i början av sjuttiotalet satt jag på ett hotellrum i Tokyo med en grupp svenska journalister. Diskussionen kom att handla om könsroller. Någon läste kritiskt upp en ramsa av mamma ur minnet:

”Klappa klappa händer tills pappa kommer hem,
han har hundra kronor, men mamma bara fem.
Klappa klappa händer tills pappa kommer hem”.

Mamman på Martin Lamms teckning är mycket tjock, i motsats till hennes portmonnä. Min mamma tänkte nog inte på att hon bidrog till att konservera en könsroll. Hon beskrev väl hur det kunde vara på den tiden, fyrtio-femtiotalet. Och om det var ett avskräckande exempel att använda i debatten, så var kanske något ändå vunnet.

Aktuell har ju debatten varit om föråldrade rasistiska termer. I ”Jakten på Pekka” förekommer en romsk familj, som till och med pryder omslaget med en bild på sin vagn. De kallas zigenare förstås, men ordet används inte nedsättande och familjen är mycket sympatisk. Denna debatt har rasat också på andra håll i världen. I en tysk tidning läste jag att i Huckleberry Finn förekommer ordet ”nigger” 211 gånger, varför boken numera inte används i amerikanska skolor.

Nyligen, när vi syskon bläddrade igenom Rappens på Blåsopp studerade vi kritiskt den lilla negerdockan som Helga Henschen tecknat. Kan Britt G. Hallqvist-sällskapet månne beställa print-on-demand av den boken nu?

Vi ska inte tjäna några pengar på detta sällskap, men vi ska ha roligt. Och vi kan i sällskapet, liksom under det kommande jubileumsåret 2014, genom att lyfta fram hennes rika produktion, verka i Britts anda, för de små och svaga i samhället.

Födelsedagsbarnet var som sagt ingen föreningsmänniska. Men hon var  sällskapsmänniska. Så nog skulle hon känna sig hedrad av det nybildade sällskapet som bär hennes namn!”

/Martin Hallqvist

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

MAJLIS QVICKSTRÖM, journalist och författare, Finland:                   

”…Apropå en intervju rörande  diktantologoin ”Vilt sjungande bland bergen”, frågade jag naivt om hon såg sig mer som översättare än poet?

Hon svarade med att läsa dikten Vilt sjungande bland bergen av kinesen Po-Chü-I (772 846). Dikten ingår i hennes antologi med samma namn från 1985. Jag citerar ur poemet:

Det finns ingen människa som inte har en svag punkt, och min svaga punkt är att jag skriver vers Jag har gjort mig fri från tillvarons tusende band, men denna svaghet består. Var gång jag betraktar ett vackert landskap, var gång jag möter en kär vän, höjer jag min röst och reciterar en lyrisk strof, och jag är så glad som om en gud hade korsat min väg.

Alltså – hon kände sig som en Poet. Poesin var både den gamle kinesens och Britt G. Hallqvists gemensamma svaga punkt.

Låt oss länge minnas vad hon skänkt oss genom sin kärlek och vördnad för modersmålet och de livsvärden vi har gemensamma med henne. Sin sprudlande stigfinnarlycka har hon aldrig förnekat. Generös och lyhörd har hon fångat upp koreanen Hwang Chinis råd till sina medvandrare. Låt oss ta vara på raderna!

“Du blåa flod som strömmar kring bergen,
yvs inte över att du rör dig så snabbt. När du väl runnit ut i havet kan du aldrig vända åter.
Varför inte stanna ett ögonblick, medan den klara månen glimmar över världen?”

/Majlis Qvickström

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 

MARGARETA SCHILDT, i förordet till Gräset skrattar, dikter, 1991, Bonniers Juniorförlag.

”Ett så brett register som Britt G. Hallqvist har, tror jag knappast någon annan av våra svenska författare kan visa upp. Det börjar med barnramsor och slutar med Shakespeare. Däremellan har hon själv skrivit barn- och vuxenlyrik, barnberättelser, barnopera, kyrkovisor för barn, kyrkospel, psalmer etc. Åttioåtta av psalmerna i 1987 års psalmbok är skrivna eller översatta av henne. Hennes översättnigar spänner över ett lika brett register. Där finns barn- och vuxenlyrik, Goethes Faust I och II, pjäser av Christopher Fry och William Shakespeare och operor – allt lika suveränt och musikaliskt överflyttat till svenska.

Själv säger hon att hon är omusikalisk. Ändå har många av hennes barndikter tonsatts av olika kompositörer. Och opera kan man knappast översätta om man inte har ett musikaliskt öra. Att hon sen sjunger lite falskt får man ha överseende med.

Britt G. var min allra första ”egna” författare när jag kom till Bonniers 1949. Och manuskriptet hon kom med var den ljuvliga, humoristiska ”Rappens på Blåsopp”, med illustrationer av hennes kusin Helga Henschen och musik av Torsten Ranzén. Boken fick Svenska Dagbladets litterära pris 1950, och jag var lika stolt över ”min” författare som en mamma vars barn fått bra betyg.

Det uppstod ganska snart en vänskap som till en början mest uppehölls här i Stockholm när Britt kom på besök. Den gången gick man på krogen med sina författare, och så många glada skratt som hördes på Riche – vårt favoritställe – de närmaste åren har nog inte hörts där varken förr eller senare. När Britt skrattar smittar det av sig på alla som finns i närheten.

Jag uppfattade Britt som en glad gamäng och blev ganska förvånad när jag senare gästade henne i Alingsås och upptäckte att hon inte bara kunde laga alldeles utmärkt god mat och snyta sina fyra barn utan att hon var dessutom var gift med en präst.Det hade liksom inte funnits utrymme för familjeprat vid våra möten.  Så småningom flyttade familjen till Lund, där Britts man Sten blev lärare och med åren även han en mycket god vän. Gamäng och troende kristen, lekfullt barnslig och djupt seriös.

”…Men du är både mild och vild
och allvarsam och glad
och klok som en bok och djup som ett stup,
en släng ock av gamäng…”

skrev jag en gång i en födelsedagsvisa. Och det stämmer på Britt, om inte bara blev teologie hedersdoktor i Lund 1983 utan också var den enda kvinnan i kyrkohandbokskommittén och dessutom medhjälpare till kommittén för den nya psalmboken.

Jag frågade Britt en gång om hennes kristna tro. Hon gav mig då en översättning av den franska poeten Marie Noël, pseudonym för Marie Rouget. Här ett starkt förkortat utdrag ut texten:

”Vad glad jag är att Gud inte är ett helgon! Om ett helgon hade skapat världen skulle han ha skapat duvan.
Han skulle inte ha skapat ormen. – - – -
Han skulle inte ha vågat skapa Kärleken.
Han skulle inte ha vågat skapa Våren, som oroar allt kött.
Och alla blommor skulle ha varit vita.
Gud vare lovad! Gud är inget helgon. – - – -
Likväl är du ett helgon, o min Gud. – - – -
Men du är på samma gång Skaparen,
som befruktar konstnären. – - – -
Det är din storhet som gör mig lugn
och bevarar mig från att bäva när helgonen oroar mig
genom att tvinga alla vägar samman i deras enda väg
Frukta inte. Var fullkomlig efter din förmåga. – - – -
Alla fullkomligheter finns hos Gud: deras, din.
Gå uppåt på din egen väg, gå uppåt!”

– Detta är ett evangelium för konstnärer, säger Britt.

Vi har mötts på Färöarna, på Fanö i Danmark, där Britt och Sten bodde i Digterhjemmet i mer än två år, i Lund, i Stockholm i Sjusjöen i Norge. Hon är alltid lika anspråkslös mitt i all berömmelse, alltid lika vänfast, alltid lika spontant glad när något roligt händer. Som i Sjusöen. ”Telefon till fru Hallqvist”, säger servitrisen där vi sitter vid vår lunch . Matsalen full av gäster. Jag väntar. Efter en stund kommer Britt glatt hejande med lyftade armar som en segrare. ”Det var Ingmar Bergman, säger hon. Han har just gått igenom min översättning av Hamlet. Vet du vad han sa? Nu vet jag vad G står för i ditt namn. ”Jaha”, sa jag. (Hon är döpt till Gerda.) ”Genial, förstås, sa han.”
Britt Genial Hallqvist.

Av Margareta Schildt, från förordet till Gräset skrattar.